Erinran

Oktober blåser mot hans tveksamma kind
Och duvan äter ur hans hand
De döda löven faller från en ensam svartnad lind
En gammal man i parken, han sitter där ibland

Då så plötsligt händer det som brukar ske
Moln på himlen exploderar
Och den gamle börjar se
Likt solens sken slår ut en ljuvlig sommardag
Hans tankar växer fram om hur det kunde vara

En duva, en man, ett nytt perspektiv
En öm akvarell: Parken sjuder av liv
Ej roller, ej svek, ej penningars band
Man kan visa gråt och röra varann

Den dan förbinder solen alla ansikten
Och havet alla händer
Och havet alla händer

November blåser mot hans tveksamma kind
Och duvan äter ur hans hand
De döda löven faller från en ensam svartnad lind
En gammal man i parken, han sitter där ibland

Då så plötsligt händer det som brukar ske
Moln på himlen exploderar
Och den gamle börjar le
Duvans båda vingar, mannens ansikte
Duvans båda vingar, mannens ansikte